FILMINFO/RECENSION Det här med ungdomsfilmer är ett knepigt kapitel. Men ”Ciao Bella” är en mycket fin debut signerad regissören Mani Maserrat-Agah, som tillsammans med ”God morgon alla barn”-regissören Jens Jonsson har skapat en historia som egentligen kretsar kring två ord: nationalitet och identitet. Vad innebär orden och vad skiljer de egentligen åt?
Det börjar med 16-årige Mustafa Moradi från Lerum som ska på fotbollscup i Göteborg. Det är en internationell turnering och i synnerhet är det italienarna som fångar flickornas blickar. En av dessa flickor, Linnea, sitter i gräset och längtar efter en kille med stil, mod och brinnande passion. Hon granskar spelplanen och får plötsligt syn på Mustafa. Men är han svensk eller italienare, eller kanske till och med iranier? Det sistnämnda blir upptakten till förvillelser, infrielser och drömmar – en relation mellan två ungdomar som tror att de vet var de har varandra och som gör ”allt för kärleken”.
I en missvisande beskrivning om filmen stod det att läsa att den handlar om ”lögner och svek”. ”Ciao Bella” är något helt annat. Ur ett samhällsperspektiv är det en ytterst aktuell och intressant film som speglar hur vår nationalitet främjar oss från varandra. Hur Mustafa, som är iranier och har vad de i filmen kallar för ”turkmusch”, är uträknad från första början bland tjejerna. Hur kampen att passa in i ett samhälle tar kraft; Mustafa vill betraktas som svensk men befinner sig ofrånkomligen mellan två världar – i hemmet där alla pratar persiska och i det svenska fotbollslaget. Mustafa säger: ”Jag är inte iranier… och jag är inte svensk” och sammanfattar en mycket vanligt förekommande identitetslöshet. Och så träffar han Linnea som är svensk, men det enda hon vill göra är att fly till Italien; två världar möts även här.
Det debuterande produktionsteamet – såväl regissören som manusförfattaren är nya på området långfilm – lyser framförallt av viljan att inte hålla tillbaka utan att visa det äkta, rena och fysiska; flera utmanande och långa sexscener utspelas i ett omklädningsrum, Linnea är trots sin unga ålder sedan tidigare olyckligt gravid, killkompisen visar sig vara homosexuell osv. Och ibland blir det kaka på kaka, ja, men för det mesta är det en vacker kärlekshistoria med aktuell problematik som fram emot slutet gagnas av överexponerade ”Elvira Madigan”-bilder. Kärleken står som symbol för hoppet och nej, denna gång stör inte de faktiskt ofrånkomliga klyschorna. Istället gläds jag åt en film som är allvarlig och charmig på samma gång. En film som konstaterar att det inte är så mycket som skiljer oss åt, men framförallt att det som faktiskt är en skillnad inte spelar någon roll.
I "Ciao Bella" möter vi de nya stjärnskotten Chanelle Lindell och Poyan Karimi som båda gör suveräna insatser. "Ciao Bella" handlar om den stora längtan efter kärleken, vilket den sextonåriga killen Mustafa Moradi (Chanelle Lindell) har problem med. Alla tjejer vill bara vara hans kompis. Inte långt därifrån befinner sig Linnea som är på jakt efter en kille med både stil, mod och brinnande passion. Vilket inte är det lättaste i Sveriges fulaste och tråkigaste förort, enligt Linnea. Mustafas stora intresse är fotboll och på sommarlovet ska han och hans lag delta i Gothia Cup. När bussen anländer är det enda dem ser, tjejer, tjejer och återigen tjejer. En dag när dem spelar har Mustafa oturen på sin sida och får en boll rakt på näsan och börjar blöda. Medan han sitter vid kanten av planen kommer Linnea fram till honom och börjar prata engelska, då hon tror han är italienare för att han bär en italiensk t-shirt. Helt plötsligt uppstår ett dilemma. Antingen låtsas han vara italienare och förhoppningsvis får större chanser på tjejer, eller så är han sig själv. Mustafa kör på italienare och får helt plötsligt hjälp av det italienska laget som snyggar till honom och ger honom ett mer italienskt namn: Massimo. Kort därefter sitter han mitt emot Linnea på en restaurang. Romantiken stiger till en högre nivå och kärleken växer, båda har blivit kära. Det är bara en sak som står i vägen: avståndet mellan Sverige och Italien. Gothia Cup går mot sitt slut och Mustafa står inför ett svårt beslut. Ska han berätta sanningen eller ska han lägga tiden som gått bakom sig och åka hem och leva vidare?
Svensk film har inte riktigt varit min stil och absolut inte svenska ungdomsfilmer. Men efter att ha sett den här har jag ändrat syn helt och hållet. Svensk film har bara blivit bättre och bättre de senaste åren, inget tvivel om saken. Tänker jag efter påminner "Ciao Bella" den lite om den romantiska komedin "Notting Hill" med Julia Roberts och Hugh Grant, där man får följa två människors promenad rakt in i varandras armar. Skillnaderna mellan filmerna är att "Ciao Bella" är en svensk film samt att det handlar om två ungdomars promenader rakt in i varandras armar, vilket i mina öron låter romantiskt och intressant. Filmens resa från början till slut är som att åka en berg-och-dalbana. Det var fart och fläkt hela tiden, det var alltid något som slukade ens intresse. Filmen kan tänkas vara lite overklig. Två personer söker efter den stora kärleken och efter många omständigheter träffas dessa personer. Men här har man fått till det och lyckats göra den verklighetstrogen. Att få en film att kännas verklig och inte för tillgjord ut är något svensk film enligt mig varit dålig på, men har under senare år blivit allt bättre. I ”Ciao Bella” har dem även fått med bitarna om hur det är att vara ungdom. Kärlek, svek och dem lyckliga tillfällena. För mig kändes det verkligt, vilket är en viktig, om inte den viktigaste delen i en film. Jag har sett moderna, svenska ungdomsfilmer som ”Fucking Åmål”, ”Fjorton Suger” och ”Hipp-Hipp Hora”, men ingen av dessa slår ”Ciao Bella” som fångade min och den övriga publikens intresse direkt.
Filmdistributören var tidigare osäker på filmens namn. Först fick den namnet "Mustafa/Massimo", som syftade på huvudrollens resa mellan Mustafas riktiga jag och Massimo, den förälskade italienaren. Namnet byttes sen ut till "Ciao Bella" som i mina öron klingar mycket bättre.
Skribent: Jesper (gästskribent)