Några tankar om språket i svenska manus.
Efter att ha läst och i förbifarten rättat runt niohundrafemtio manus tänkte jag det kunde vara till nytta med en lista på de vanligaste språkfelen. Felen i sig påverkar inte bedömningen av manus. Jag har tackat ja till manus späckade med språkfel och nej till felfria. Men självklart är det behagligare att läsa ett manus där språket är hyggligt än ett där det inte är det. Om man jämför ett nyskrivet manus med en leveransklar bil så är berättelsen och karaktärerna själva motorn, och det är ju viktigast att den fungerar. Stavfel och grammatikfel är mer som bucklor och repor i plåt och lackering. Bilen rör sig framåt trots dem, men den är inte vacker att se på, och få köpare skulle vilja ha den. En professionell manusförfattare bör klara att leverera både en stark och bra motor och en felfri lackering. Jag kan inte dölja att jag är förbluffad över hur uselt språket är i många manus jag läser. Jag är naturligtvis medveten om att en författare kan vilja karakterisera en person som talar illa genom språkfel i replik och att detta är helt i sin ordning. Men när jag då finner samma språkfel i författarens brödtext - eller hos karaktärer som ska föreställa bildade - måste jag dra slutsatsen att det är författaren som inte vet skillnaden.
Jag medger gärna att jag - vad gäller det språkliga - är perfektionist. Jag
tillhör en arrière-garde som tycker Svenska akademien är för släpphänt.
Det krig jag för mot många av de alltmer vanliga felen är ett krig jag vet
att jag kommer att förlora. Svenska akademien har till exempel redan godkänt innan som synonym till före. Men så länge jag lever kommer jag att rysa när innan - som är en konjunktion - används i stället för före - som är en preposition. Till exempel i filmtiteln ”Innan frosten” där Mankell med berått mod valt det som är fel, fult och krångligt framför det som är rätt, lätt och vackert.
Den lista som följer är långtifrån heltäckande, men här finns språkfel som dyker upp gång på gång och som känns alldeles onödiga. Även en
filmmanusförfattare bör kunna den elementära grammatiken. Jag skriver utan direkt ordning, allteftersom något kommer för mig.
Var och vart förväxlas och förblandas.
Vart uttrycker riktning. Var uttrycker befintlighet. Inte så sällan ser jag nu också i manus att det står vad eller till och med va när författaren menar var eller vart.
Vad spelar det för roll? Exempel: när jag för några år sedan pryade på polishögskolan hade aspiranterna där realistiska övningar. Gatorna inne på området var döpta efter gator i stan. Ett rån har skett någonstans, och två bilar är på väg. Bil n:r två anropar ettan som ligger före:
- Vart åker ni?
Svaret blir: - Kungsgatan.
Bil n:r två kör till Kungsgatan. Inga rånare, inga kollegor. Varför? För att
aspiranterna i bil ett uppfattat ett korrekt vart (riktning) som var (befintlighet). Så bil n:r två kommer försent för att hjäl pa kollegorna som åkte på Kungsgatan när anropet kom men var på väg någon annanstans.
Själv och ensam förväxlas och förblandas.
Själv betyder utan hjälp. Ensam betyder utan sällskap. Treåringen som säger kan själv uttrycker sig helt korrekt. Trettioåringen som säger att han eller hon bor själv talar gallimatias. Man kan inte bo eller vara själv. Däremot går det att säga: - Jag åt middag själv ikväll. Men det betyder enbart: ingen matade mig.
Svaret på frågan: -Står du här själv? kan till exempel vara: Stått själv
har jag gjort sen jag var ett år gammal. Men stå själv kan aldrig vara
synonymt med att stå ensam. Däremot kan naturligtvis en handikappad person på samma gång stå själv (utan kryckor, rullstol eller andra hjälpmedel) och ensam (utan sällskap). Ett fall där både själv och ensam kan användas är vid verbet göra. Jag har gjort det själv. (Utan hjälp). Eller ensam. (Utan sällskap).
Längs och längst förväxlas.
Lång, längre, längst är adjektivet. Exempel: Han är längst i klassen. Längs i uttrycken längs med eller längs efter betyder utmed, utefter. Exempel: Han gick längs med havet. Ej längst med som det ofta står. Dessutom används längs eller längs med ofta felaktigt i stället för på. Manusförfattaren skriver: Han gick längs med stigen eller gatan när det är uppenbart att personen i fråga gick PÅ stigen eller gatan. Man kan visserligen gå längs med stigen, men det betyder bredvid stigen, och det är i de flesta fall inte vad författaren avser.
Strax och straxt.
Strax böjs inte. Straxt existerar inte på svenska. Samma sak gäller lagom. Formen lagomt som jag ibland ser existerar inte. Ej heller medans. Medan räcker utmärkt i alla sammanhang.
Till och tills förväxlas.
Till betyder avstånd i rum. Exempel: Det är fem mil till Jönköping. Tills
betyder avstånd i tid. Exempel: Det tar fem timmar tills vi kommer till
Jönköping.
Efter och efter det att förväxlas.
Efter är preposition, efter det att är konjunktion. Exempel: Han kom efter mig till festen. Han kom till festen efter det att jag gått därifrån. Eller: sedan jag gått därifrån.
Sorts och slags förväxlas.
Sorts används vid reale, slags vid neutrum. Exempel: En sorts apa. Ett slags träd.
Sprätter och sprättar förväxlas.
En höna går och sprätter, men man sprättar upp ett brev. Sprätta, sprätte, sprätt och sprätta, sprättade, sprättat.
Skamligt och skamset förväxlas.
Såsom även sorgligt och sorgset, ledset och ledsamt, genant och generat. Ett skamligt förslag men ett skamset leende. Inte som jag ofta ser: Pelle ler skamligt - eller genant. Det är möjligtvis genant att han ler i det sammanhanget, men han ler generat. På samma sätt förväxlas ledsamt och ledset. Putte ser ledsamt på sin pappa står det när det är ledset som avses.
Skilj på mindre och färre.
En mening som Mindre och mindre människor går på bio är korrekt endast om den följs av Biograferna byggs om för dvärgar eller dylikt.
Även fast - existerar inte på svenska.
Sammanblandning av även om eller fast/fastän som ju betyder olika saker. Fult, krångligt och oklart.
-Jag älskar dig fast du är dum. (Konstaterande av faktum: den älskade är korkad).
-Jag älskar dig även om du är dum. (Den älskade är inte nödvändigtvis dum, men även om han/hon vore det eller ibland är det etc).
Hans, hennes, deras och sin, sitt och sina förväxlas.
Syftningen blir oklar. När subjektet äger objektet används sin, sitt och sina. Om man kan sätta in egen, eget, egna används possesiva pronomen. I DN efter mordet på Olof Palme stod det i en ingress: Lisbeth Palme talar ut om mordet på hennes make. Mycket osannolikt att hon vid det tillfället talade ut om mordet på en väninnas make. Hon talade självklart om mordet på SIN make.
I en thriller kan det vara av avgörande betydelse för regin vilket pronomen författaren använder. Max ser hotfullt på Moritz och tar en pistol från hyllan bakom honom läser jag i ett manus. Om jag tolkar detta bokstavligt,dvs. litar på att författaren kan språket och vet vad han skriver, ska pistolen ligga på en hylla bakom Moritz. Detta är i själva verket osannolikt. Max har förmodligen sin pistol på hyllan bakom sig. Annars blir det väldigt krångligt att få tag i den före Moritz. Eller också avser författaren just denna komplikation. Men om han i resten av manuset titt som tätt använder fel pronomen kan läsaren inte veta vad han menar.
Eget och egna förväxlas.
Jag ser allt oftare författare som skriver Det är ditt egna fel när de
menar eget. Jag kan inte härleda varifrån det felet kommer, men det är en sammanblandning av bestämd och obestämd form. Det heter: Den egna familjen men Min egen familj.
De och dem.
Egendomligt nog glömmer många att böja de till dem i dativ och ackusativ. Kanske beror det på att både de dem uttalas som dom och att den yngre generationen därigenom blivit osäker på böjningsformerna. Detta är också något jag dagligen observerar i pressen. Exempel: - Boken vänder sig till de som är intresserade av etc. Skall naturligtvis vara: till dem som... Manusförfattare använder ofta omväxlande de/dem och dom. Välj det ena eller det andra och var konsekvent. Men den som väljer de/dem bör kunna använda böjningsformerna.
De och det förväxlas så ofta att jag inte längre kan tro det är en slump. Kanske en effekt av SMS-språket där den unga generationen skriver d för båda orden? I ett manus säger tomten: Här vad de julklappar! Det verkar som om man inte längre vet vilket ord det rör sig om när det i talspråk uttalas annorlunda än det skrivs.
Utlämna och utelämna förväxlas.
Betyder helt olika saker. Exempel: - I boken har författaren utlämnat sitt
privatliv. Dvs: delat med sig av, berättat utan restriktioner. - I boken har författaren utelämnat sitt privatliv. Dvs: inte tagit med, inte skrivit om, uteslutit. Man utlämnar en flykting, man utelämnar till exempel ett ord i en mening.
Jag skriver ofta i manus: Infinitivmärket utelämnas inte efter kommer.
Spendera och tillbringa.
Förväxlingen här kommer av engelskans spend som ju betyder både spendera och tillbringa. I spent a night at the Ritz, where I spent a lot of money. Men på svenska tillbringar man en natt på Ritz - eller var det vara månde - och på detta exklusiva ställe kanske man spenderar en hel del pengar.
Alternativ och möjlighet.
Alternativ är ett av två. Annars används möjligheter. Du har två - eller flera - möjligheter men aldrig mer än ett alternativ. (= val mellan två
möjligheter).
Brädd och bredd förväxlas.
Det kanske beror på att författaren inte vet skillnaden, men förmodligen oftare på grund av stockholmskt uttal. I manus ser jag många glas fyllas till bredden när författaren uppenbart menar till brädden. Det vill säga till kanten, så att det nästan rinner över. Bredd betyder som bekant utsträckning i sidled.
Stavfel som kommer av dåligt uttal är till exempel surpla i stället för sörpla. Inte överraskande eftersom man dagligen i tv hör talas om murka moln över Surmland och murkertal och någon som surger sina döda. Betyder det något? Ja, murkna och mörkna är till exempel två helt olika ord och ska uttalas olika.
När jag ändå håller på med fel som jag tror uppstår ur stockholmskt uttal vill jag också nämna förväxling av sett och sätt. Jag ser stavningar som i stort sätt i stället för sett (av se) och på så sett i stället för sätt. På så sätt betyder ju på det viset, men jag gissar att författaren här förstår betydelseskillnaden, men stavar fel på grund av sitt uttal. Jag ser också stavfel som insätt i en mening som: han har inte insett att etc. Samma problem. Beck och bäck har olika betydelse. Det heter becksvart, inte bäcksvart. I den här kategorin faller nog också förväxling mellan streck och sträck där jag ser många felstavningar. Ett streck är som alla vet en linje (eller t.ex. ett klädstreck eller väderstreck), medan sträck kommer av sträcka och finns till exempel i fågelsträck eller tid: jag har jobbat i ett sträck sen i morse.
Några vanliga missuppfattningar.
Det heter trilogi -inte triologi.
Citationstecken -inte situationstecken.
Frisersalong -inte frisörsalong.
Blickstilla -inte blixtstilla.
Becksvart -inte bäcksvart.
Handduk -inte handuk. Torkredskapet är inte speciellt avsett för att torka hanar utan händer oberoende av kön.
Ytterligare - inte ytterliggare. (Har ingenting med ligga att göra).
Illa tilltygad - inte tilltyglad.
Stå som förstenad - inte förstelnad.
En yngre författare som skriver om det mörka sextiotalet beskriver hur två kvinnor flår en höna...
Krossade tomatburkar är något annat än burkar med krossade tomater
Jämför med den varma korvgubben, den rökta laxhandlaren etc.
Dubbelformer som till exempel velat haft eller kunnat fått, ibland till och med kunna fått hör definitivt till det som är både fel, fult och krångligt. Självklart skall det senare verbet stå i infinitiv: velat ha, kunnat få etc. Jämför engelskan där detta fel aldrig förekommer. I would have liked to have - inte I would have liked had som en direktöversättning skulle lyda.
I skriftspråk hoppar man ofta - och med rätta - över hjälpverben i perfekt och pluskvamperfekt, men i talspråk är det för det mesta bättre och ledigare att ha dem med. Annars låter replikerna för litterära. Exempel, skriftspråk:
Jag tror inte han kommit än. Talspråk: Jag tror inte han har kommit än.
-andes, -endes.
En talspråklig participform som förekommer ymnigt i de flesta manus och som är mycket klumpig är verbet plus -andes, -endes. Exempel: -Hon kommer gåendes mot bilen. - Han står visslandes i gathörnet.
En enkel tumregel är: använd aldrig former på -andes, -endes utom i fasta uttryck som till exempel olovandes.
Språkvårdaren Catharina Grünbaum ger som exempel på denna verbform:
” -Å hur kom han hit? Kom han åkandes? Kom han gåendes?
-Nej, han kom leandes ena ko.”
Stryk alltså under alla omständigheter s-et. Men även formen komma gående, stå visslande kan nästan alltid med fördel ersättas med presens. Det ger ett både vackrare, renare och ledigare språk.
- Hon går mot bilen.
- Han står och visslar i gathörnet.
Jag skulle gissa att de flesta som idag använder verbformer på -ande eller -andes där de inte behövs är mer influerade av engelskans -ing än av den gamle som kom leandes ena ko.
Infinitivmärke efter kommer.
I många manus utelämnas infinitivmärket efter kommer.
- Vi kommer komma imorgon. Vi kommer få regn etc.
Enligt Catharina Grünbaum har denna ovana smugit sig in i språket från byråkratsvenskan. Den hör i synnerhet inte hemma i repliker där ett obetonat att dessutom alltid bara uttalas som å. Jag hör tyvärr allt oftare att unga skådespelare börjar uttala att så som det skrivs i replik. Detta är främst regissörens fel. Sådant ska han eller hon höra och rätta.
Skriv: vi kommer att resa. Uttala: vi kommerå resa.
För övrigt används uttrycket kommer att alldeles för ofta. Variera. Det
finns många synonymer. Synonymordböcker är författarens bästa vän!
Bättre än mig i stället för bättre än jag.
Fult och fel - fullfölj i tanken meningen till bättre än jag är så blir det automatiskt rätt. Samma efter som: Någon som jag - inte som mig.
Att och och förväxlas.
Många skriver: - Han kommer och ljuga för dig.
Ska vara att ljuga - och eftersom både att och och uttalas å i replik är det meningslöst att försöka karakterisera någon som talar illa genom att låta honom säga OCH i stället för ATT. Det kan ju däremot fungera i en bok. Jämför gärna med engelskan där detta fel inte förekommer: - He is going TO lie to you. En mening som he is going and lie to you är helt obegriplig. Tyvärr har jag nu hört att man också börjar uttala och med hörbart k på slutet där det 1) borde var att och 2) uttalas å. En än större anledning att se upp.
En annan egendomlig form är dubbla imperativer: sluta ljug i stället för sluta ljuga. Jag kan inte härleda varifrån det felet kommer, men det är också mycket vanligt.
Varken och vare sig förväxlas.
Här citerar jag återigen Grünbaum: ”Grundregeln är den att varken redan innehåller en negation, medan vare sig inte är negerat och därför behöver negationsord som inte, aldrig, knappast, sällan.
Rätt: Han kan varken tyska eller franska. Han kan inte vare sig tyska eller franska. Fel. Han kan vare sig tyska eller franska. Här fattas negationen.”
Syftningsfel.
Ofta omedvetet roliga men ändå. Exempel: Han går mot Eva i sängen som snyftar övergivet. Eller detta - knyckt från Britt Dahlström som ibland undervisar på skrivarkurser: - Han läste brevet under stigande upprördhet, lutade förtvivlad huvudet i handen och kastade det med vämjelse på elden. Undvik också konstruktioner av typen: - Hon födde ett barn i fyrtioårsåldern.
Särskrivningar.
Särskriv aldrig på svenska. Någon enstaka gång kan man använda bindestreck för tydlighetens skull. Exempel: Baden-Baden-stol.
En sjö nära tomt är något annat än en sjönära tomt.
En kyckling lever och en kycklinglever betyder olika saker.
En styv bror är inte nödvändigtvis en styvbror.
En sjuk sköterska - en sjuksköterska.
Etc. etc. Även när betydelsen inte kan missförstås är särskrivning av ord
totalt onödig och osvensk.
Apostrofgenitiv.
Ännu en onödig anglicism som smugit sig in i språket. På svenska heter det: Markus vänner, Marx ideologi etc. Inga apostrofer! Varken efter namn som slutar på s eller - än värre - före ändelsen: Kristina´s. Det heter också Pelles och Jonas vänner -inte Pelle och Jonas vänner.
Exempel: Oskar och Lisas pappa dog i en trafikolycka. Betyder att både Oskar och Lisas pappa dog. Inte bra om författaren menar: Oskars och Lisas pappa dog i en trafikolycka. Här blir grammatikfelet på liv och död för Oskar.
Andra vanliga anglicismer.
Fel: Stå upp för. Rätt: Stå för.
Fel: Det är upp till dig. (Up to you). Rätt: Det är din sak eller ditt val.
Fel: Känna sig obekväm. Rätt: Känna sig illa till mods. (Eller synonym
därtill).
Fel: Tack för nu. Rätt: Tack för idag el. dyl.
Undvik om möjligt anglicismer som ha sex, ha en bra dag, lyssna etc.
En numera mycket vanlig anglicism är ett överdrivet användande av obestämd artikel: engelskans a. - Han ser mot fönstret med en tom blick. Med tom blick räcker fint på svenska och är dessutom elegantare.
Använd inte krångliga låneord där det finns enkla svenska motsvarigheter: Realisera sina intentioner kan uttryckas som förverkliga sina avsikter. Självklart kan ”realisera sina intentioner” användas för att karakterisera en person i manus som uttrycker sig tillgjort. I radio hörde jag någon använda uttrycket prohibitivt förbjuda - effekten blev komisk eftersom han uppenbarligen inte var medveten om tautologin. Det är ofta roligt att i manus leka med sådana pompösa tabbar.
Vanliga tautologier som det är bäst att undvika.
Exempel: En liten detalj. En liten bagatell. I olika stora storlekar. En
ogift ungkarl. En mörkhårig svartskalle. En udda särling. Etc.
Ord som blivit en landsplåga.
Snälla och sluta överanvänds i de flesta manus. Båda orden är sentida och bör inte användas i replik av personer äldre än 30 -35 år. I varje fall inte av den äldre generationen idag eller i kostymfilm. Snälla du eller snälla + namn fungerar i den äldre generationen. Sommaren 05 tittar jag på ett par tidiga avsnitt av Rederiet. Intressant för att en serie av den typen ofta är präglad av ord och uttryck som är inne just då. inte en enda gång säger någon snälla eller sluta. Uttrycket för dagen i stället för sluta var lägg av. Detta var 1992.
Stirra är ett av de vanligaste verben i svenska manus. Kan passa någon
enstaka gång men är för det mesta en usel regianvisning.
Va var en landsplåga i min generation, men har lyckligtvis dött ut - i varje fall på det sätt som många 40-talister använde det: ”Vi var sju killar va, som kom fram till nån plats va, där det var fest. Och då va, så traskade vi in va. Idag används va på ett annat sätt av den unga generationen. Man säger va? i replik fastän man mycket väl hört. Kan fungera men överanvänds och blir tröttsamt.
Papegojsnack.
Papegojsnack kallar jag ett mycket vanligt sätt att skapa långa dialoger
byggda på upprepning och icke-lyssnande. Kan också fungera bra ibland, lättspelat för skådespelarna, men oerhört tröttsamt när det överanvänds. Norén använde sig av det med bravur, men idag känns det ofta uttjatat.
Oändliga såpadialoger har förts på detta sätt.
- Jag kommer tillbaka imorgon.
- Imorgon?
- Ja. Imorgon.
- Vaddå? Varför det?
- Jag har blivit utsedd till din övervakare.
- Övervakare?
- Ja, övervakare - är det så konstigt?
- Övervakare - dra åt helvete.
- Va?
- Du hörde.
- Passa dig, din lilla snorvalp.
- Jag behöver fan ingen övervakare.
- Inte? Vill du hellre att jag ringer efter morsan?
- Morsan. Hon är död.
- Död? Jag snackade ju me´na igår.
- Ja. Och?
- Då kan hon ju knappast vara död.
- Inte? Är du dum eller? Hon är fan stendöd. Hoppade från Katarinahissen.
- Katarinahissen?
Etc.etc.
Svordomar.
Jag har ibland fått höra att jag stryker svordomar i manus, och några har blivit mycket upprörda över det. Det är en sanning med modifikation. Jag har ingenting emot att vissa karaktärer svär så det osar, men tycker det är fördelaktigt att det finns en spänst och en variation i språket även när det är späckat med svordomar. Man kan naturligtvis karakterisera en person med torftigt språk genom att låta honom upprepa fan sex - sju gånger per replik och inte ha något ordförråd att tala om därutöver. Men om författarens syfte inte är just detta brukar jag föreslå att han eller hon ransonerar och varierar. Detta gäller inte bara svordomar utan i lika hög grad andra ord som tenderar att återkomma flera gånger per replik: ju, liksom, typ, precis, ja, jaha, men etc. Men eftersom de orden inte är laddade är det ingen som tycker det är konstigt att jag föreslår att man till exempel stryker ett par överflödiga ju. Det handlar dessutom alltid bara om förslag. Aldrig om ultimatum.
Marianne Ahrne