1. Hur kom det sig att du började skriva musik?
När jag var i sjuårsåldern började jag spela gitarr, som min storebror. Redan då hade jag en stark vilja att hitta på egen musik. Jag gillade att improvisera och göra egna små trudelutter. Även när jag spelade andra låtar så gjorde jag ofta om dem lite, så att de blev som jag ville ha dem. Under högstadiet började jag lägga mer tid på musiken. Jag trivdes inte så bra i skolan, så jag brukade ganska ofta gå hem och spela på rasterna. Jag hade ett rum i källaren där jag spelade in låtar på en 4-kanalig bandspelare. Ibland var vi några stycken som spelade, ibland ett band, men det viktigaste för mig var nog ändå den musik som jag gjorde helt själv.
Senare började jag intressera mig för den klassiska, och satsade lite mer på gitarrspelet. Jag sökte Birkagårdens Folkhögskola halvt på skoj, och till min stora förvåning kom jag in. Detta var helt avgörande för mig. Innan dess hade jag ingen som helst tanke på att jobba som musiker. Här träffade jag helt plötsligt folk som verkligen satsade på musiken. På folkhögskolan kom jag också i kontakt med den moderna musiken för första gången. Jag minns särskilt en gång då vi lyssnade på ”Tren” av Penderecki (rejält kärv hardcore-modernism - fantastisk musik!) Det var en helt ny värld som öppnades. Efter detta började jag skriva musik själv (med noter alltså). Själva musikskapandet hade jag ju redan hållit på med i många år.
2. Hur kom det sig att du började skriva för film?
Det är du som är anledningen till detta.
Jag läste kompositionslinjen på musikhögskolan och vi gjorde ett samarbete med DI. Det var ett ganska påkostat projekt – en poetisk musikfilm kan man väl säga (”Gömd i tiden”). Det var då jag träffade dig för första gången. Jag minns att jag blev mycket inspirerad av den kreativa kraft som du och Askild förde med er. Det kändes befriande att jobba med andra uttrycksformer än musik. Det var skitkul, helt enkelt. Om inte vi hade träffats via detta projekt, hade jag förmodligen inte börjat skriva filmmusik överhuvudtaget.
3. Berätta lite om din process – påminner komponerandet om filmmusik-komponerandet?
Ja, hur ska man kunna beskriva hur musik uppstår? Helt plötsligt får man en idé. Var kom den ifrån? Det är sannerligen obegripligt! Det enda jag kan göra är att försöka försätta mig i ett kreativt tillstånd: sova mycket, tänka så lite som möjligt, och inte forcera fram något. Då kommer musiken. Det kan vara några toner eller en mer abstrakt idé.
Detta är fröet.
För att sedan kunna utveckla ett sådant frö kopplar jag in hjärnan igen, och gör en analys av vad det faktiskt är – teoretiskt och känslomässigt. Sedan utvecklar jag musiken utifrån den analysen – vänder och vrider, bygger större och större strukturer. Detta är hantverks-delen. Jag är ofta petig med att hålla ihop materialet. För mycket, kanske någon skulle tycka. För mig är det oerhört viktigt att allting hänger ihop. Varje verk är en egen minivärld. Däremot hoppar jag gärna in i en helt annan minivärld nästa gång.
När man skriver filmmusik finns det ju hela tiden något att utgå ifrån. För att få det där första fröet brukar jag läsa manus eller titta på en filmad sekvens många, många, många gånger i rad. Till sist kommer musiken av sig själv. Själva hantverks-delen (utvecklingen av musiken) är däremot i princip likadan som när jag skriver annan musik.
4. Tycker du att ditt komponerande utvecklas åt något håll? I så fall vilket?
Det är svårt att säga, men jag upplever själv att musiken har blivit ljusare med åren - lite lättare på något sätt.
Den största skillnaden ligger nog i hur jag arbetar. Mycket förenklat kan man säga att förr utgick jag från en form som jag sedan fyllde med innehåll, medan jag nu utgår från den minsta enheten och bygger upp allt utifrån det.
5. Finns det fördelar att som du skriva för olika forum- i så fall vilka? Finns det nackdelar?
Jag står ju med ena benet i den så kallade konstmusiken och det andra benet i filmträsket, och jag vill inte välja bort något. Det finns olika för- och nackdelar. Kombinationen passar mig bra.
Fördelen med konstmusiken är att den är helt fri. Om någon beställer musik av mig så betyder det att jag kan göra något helt efter eget huvud. Den enda begränsningen är tidslängden och vilka instrument man skriver för. Det förekommer aldrig att beställaren har synpunkter eller ens förslag på hur musiken skall vara. Man har helt enkelt den fria konstnärens roll.
När man gör filmmusik är det alltid en massa folk som tycker om allting. Man får kryssa fram mellan alla åsikter. Rollen som kompositör liknar mer hantverkarens än konstnärens. Allt som man gör skall slutligen godkännas av någon annan.
Samtidigt är det just det som är det fina i kråksången. Filmarbetet är ett samarbete. Det är givande och frustrerande på en och samma gång. Framför allt är det inspirerande att jobba med andra kreativa människor från olika fält. När man bara sitter hemma och gör sin musik kan det ju bli lite väl mycket JAG… så idéer utifrån kan verkligen öppna upp tankarna. Man tvingas ut på områden som man inte skulle ha valt själv, men som man är glad att man hittade. Konstmusiken är JAG,JAG,JAG! medan filmmusiken är VI,VI,VI!
Nackdelen med konstmusiken är densamma som fördelen, det vill säga att ingen lägger sig i vad man gör. I förlängningen leder detta till att ingen bryr sig om vad man gör heller (lite tillspetsat).
Som sagt, jag trivs bra med kombinationen. Jag skulle inte vilja välja bort något.
6. Inspirationskällor? Vad är dina favoriter inom svensk musik?
-
7. Tycker du dig se trender inom svensk film? Vilka är de?
-
8. Vad tycker du är inspirerande inom svensk film?
Jag tycker om starka röster. Problemet med många filmer är att de är så utspädda. Det är mycket sällan jag ser en ny svensk film, och känner att den verkligen utstrålar något – att den har karaktär. Lukas Moodysson och Roy Andersson gillar jag dock skarpt.
9. Vi har jobbat ihop med ett par projekt hur är det jobba med mig som ”beställare av musik”? Ris? Ros?
Med risk för att låta smörig så måste jag säga att jag verkligen älskar att jobba med dig och dina filmer. Givetvis beror detta framför allt på att jag gillar filmerna och hela det kreativa samarbetet, men det beror också på att du är en förträfflig arbetsledare.
Jag känner att jag har ett stort grundförtroende från dig, vilket gör att jag kan slappna av och ta ut svängarna. Jag tycker också att du är petig med rätt saker. De diskussioner vi har handlar oftast om två saker: Hur ska musiken hjälpa förståelsen? och Hur intensiv skall musiken vara? Så länge vi är överens om dessa saker låter du mig göra ”min musik” utan att peta i det.
Vi har ju jobbat ihop ganska många gånger nu, och undan för undan utvecklat ett gemensamt språk. Jag märker att det är fler och fler saker som vi inte ens behöver prata om – man vet redan.
10. Vad skulle du vilja se mer av i svensk film de kommande åren?
Våra filmer, förstås!