1.
Hur kom det sig att du började skriva?
Det var litteraturen, mitt läsande, som till slut knuffade mig till skrivmaskinen. Det var i slutet av åttitalet. Jag pluggade i Örebro, bl.a. litteraturvetenskap, och blev nära vän med en några år äldre kille som redan hade publicerat en och annan novell i diverse etablerade tidskrifter. Den vänskapen var oerhört betydelsefull, pekade liksom ut den skrivande vägen för mig – en väg som jag sedan anträdde i sällskap med mina dåvarande litterära förebilder (Raymond Carver, Richard Ford, Lars Ahlin, Thorsten Jonsson, för att nämna några). Inte för att jag hade en massa briljanta idéer, tvärtom. Utan att ha en aning om vad jag ville berätta satte jag mig framför skrivmaskinen och påbörjade min första novell, mening för mening. Och på den vägen är det…
2. Hur kom det sig att du började skriva för film?
Efter min andra bok, Februari (Två berättelser), hörde flera regissörer av sig. Starkast intresse visade Anders Gustafsson och Mikael Håfström – det blev också två filmer av bokens två berättelser. Tillsammans med Anders Gustafsson skrev jag Skoda, som blev en dansk kortfilm (40 min) – det var mitt första möte med filmbranschen. Men det var Mikael Håfström som lärde mig hantverket, åtminstone den mer formella sidan av det. Det är svårare att skriva manus efter sina egna böcker än andras, har jag erfarit – allt man ville ha sagt har ju redan sagts, liksom – men Mikael ville ha mig vid sin sida och tillsammans skrev vi manuset till Leva livet och därefter Ondskan.
3. Berätta lite om din process – påminner prosaskrivandet om filmförfattandet?
Att skriva prosa är för mig ett långsamt avtäckande arbete, ett lyhört avlyssnande där jag gör mig öppen för allehanda infall under resans gång. Jag behöver ingen bestämd färdriktning, liksom jag aktar mig noga för att ha ett ärende. Förenklat skulle man kunna säga att det är karaktärerna som visar mig vägen. Jag behöver inte veta exakt vart jag ska, tvärtom tycker jag det är viktigt att vårda ovissheten, det blir intressantare så – och svårare, förstås. Men jag vet att jag är på rätt väg när jag lyckas överraska mig själv, när jag skriver mig fram till det jag inte visste att jag skulle berätta. Om inte jag blir överraskad av det jag berättar så tror jag inte heller att läsaren blir det. Det är min övertygelse, om jag har någon. Det är en annan sak att skriva för film. Om prosaskrivandet är ett knackande i stenblocket, så kan väl manusskrivandet mera liknas vid ett husbygge efter en färdig ritning. Idén föregår själva skapandet. Det låter ju förnuftigt, och är väl det också. Manusskrivandet är på det hela taget ett mera metodiskt arbete. Det är först i arbetet med dialogen som huset får liv. Och det är också i det arbetet beröringspunkterna finns. Även i mitt skönlitterära skrivande låter jag gärna dialogen breda ut sig, och ju mer okommenterat desto bättre. Hellre en undrande läsare än en överinformerad läsare – vilket förstås gäller för filmberättandet också.
4. Tycker du att ditt skrivande utvecklas åt något håll? I så fall vilket?
Det hoppas jag verkligen, även om det inte rör sig om någon drastisk utveckling, snarare små vidgningar av det estetiska ramverket. Jag försöker hela tiden berätta nya historier, om än i återkommande, igenkännliga miljöer. Återigen: det handlar om att överraska sig själv. Att sedan vissa teman och konflikter går igen ser jag inte som ett problem, så länge belysningen skiftar. Det handlar om seende, stil, ton – allt det som utmärker ens berättande, eller kanske snarare det litterära landskap man valt att odla sin trädgård i.
5. Finns det fördelar att som du skriva för olika forum- i så fall vilka? Finns det nackdelar?
Att skriva romaner och noveller är en mycket ensam syssla, vilket jag förvisso inte beklagar – tvärtom. Men att skriva för film kan i bästa fall ge kreativiteten en skjuts framåt. Man träffar en regissör som tänker i snarlika banor som en själv (vilket jag tror är en förutsättning för ett lyckat samarbete), men ändå inte. Det måste finnas någon form av befruktning, ett samarbete där man idémässigt och stilistiskt kompletterar och berikar varandra och i slutändan berättar en historia som man inte hade kunnat berätta på egen hand. Då är det jävligt stimulerande – och lärorikt. Men huruvida filmberättandet har påverkat mitt skönlitterära skrivande kan jag inte riktigt uttala mig om. Visserligen tänker jag filmiskt när jag skriver, men det har jag å andra sidan alltid gjort.
6. Inspirationskällor? Vad är dina favoriter inom svensk litteratur?
Det finns litteratur som jag imponeras av och det finns litteratur som jag både imponeras och inspireras av. När jag började skriva läste jag mycket noveller, även av svenska novellister som Lars Ahlin, PO Sundman, Thorsten Jonsson, Olov Jonasson, Lars Göransson, Inger Edelfeldt, Åke Smedberg, m.fl. Och det är klart att man tog intryck, inte bara av de utpräglade novellisterna. Men jag tror jag inspireras mindre, eller åtminstone inte fullt så omedelbart, av det jag läser idag. Inte för att det saknas bra svenska författare – jag är väl bara inte lika påverkbar längre. Listan över mina favoriter lämnar jag dock därhän tills vidare. Men för all del: jag skulle jag gärna vilja läsa en ny roman av Stig Larsson, liksom en ny novellsamling av Rolf Almström.
7. Tycker du dig se trender inom svensk film? Vilka är de?
Vete fan. Mycket har lyst med sin frånvaro i alla fall. Om man undantar den ständigt pågående deckarproduktionen, så har det väl varit rätt mycket ungdoms- och småstadsorienterat berättande på duken efter Fucking Åmål, unga människor som söker sin identitet och liknande. Inget fel i det. I många fall har det väl varit rätt habila hantverk, men kanske inte den där riktiga fullträffen. En hel del harmlösa komedier har ju också gått upp på repertoaren…
8. Vad tycker du är inspirerande inom svensk film?
Jag är rätt förtjust i Roy Anderssons berättande. Tyckte också mycket om Fucking Åmål. Men inspirerande? Jag blir nog mer inspirerad av den svenska litteraturen än den svenska filmen, tror jag.
9. Vi har jobbat ihop med ett par projekt- som ligger i olika faser finansieringsmässigt, hur är det att jobba med mig som medförfattare? Ris? Ros?
Att jobba med dig Jens är nästan bara lustfyllt. Du behärskar både bild och text. Jag är oerhört imponerad av din flödande kreativitet, din idérikedom och din associativa förmåga, din skarpa blick, viljan att utmana och tänja gränser, din kompromisslöshet… Jag känner att jag har lärt mig – och fortfarande lär mig – en hel del av vårt samarbete. Att du emellanåt rusar iväg väl fort kan jag leva med. Samtidigt får vi ju saker gjorda.
10. Vad skulle du vilja se mer av i svensk film de kommande åren?
Jag skulle vilja se färre kriminalfilmer och flamsiga komedier och fler ”filmer för fullvuxna”, dramer som vågar ta såväl sig själva som publiken på allvar. Överhuvudtaget kan jag sakna allvaret i svensk film, filmer med pretentioner som för den skull inte förlorar sig i det humorbefriade och pretentiösa – mer av det tragikomiska, filmer som på en gång oroar och roar och som vågar ge svängrum åt människans mer irrationella reflexer. Polanski. Lynch. Mike Leigh. Haneke. Ja, nånting ditåt…