Forum Askild Vik Edvardsen
Askild Vik Edvardsen
1.Berätta lite om hur det kom sig att du började jobba med fotografi för film?
Når jeg fylte 4 år fikk jeg mammas gamle Instamatic kamera, og begynte å fotografere. Jeg har funnet ca 50 helt kvadratiske negativ fra den tiden, og den røde tråden jeg kan se, er at jeg stiller opp familien i olike miljøer, og tar vide, helt sentrerte bilder.
Optiken var jo inte av beste kvalitet, så bildene er rett så softa.
När jeg blev lite eldre lærte jeg svart/vit fotografi av min farsa, både fremkalling og kopiering. Vi lagde också S-8 filmer tillsammans, skrev manus, filmet och klippte.
Sen la jeg ned fotogarferingen og spilte i band hele ungdomstiden, men når jeg fylte 16 år så jeg en film som heter “Highlander”, och fikk en filmfotografisk åpenbaring.
I den filmen er filmfotoet tydelig, kameran flyger som en helikopter rundt en boksering, den åker opp från et bilgarasje, gjennom golvet, igjennom et akvarie och så er man inne i en lägenhet, om jeg kommer ihåg rett.
Nu fikk jeg for første gang syn på filmfoto, och jeg kjende sterkt at det var det jeg ville lære meg.
Det fanns ingen riktig utbildning i Norge, så jeg flyttet till Stockholm og begynte på Stockholms Filmskola. Sen leste jeg Filmvitenskap, börjet på Fotohögskolan i Göteborg, och efter det leste jeg Filmfoto på DI.
Från början tyckte jeg filmfoto var et mysterium, och det er det faktisk fortfarande.
Jeg tyckte Sven Nyqvists bilder var helt magiske, men jeg forstod ingen ting av vad han gjorde.
Som desperat nyfiken 20 åring, ble jeg besviken over hvor lite andre fotografer kunne ge av tips.
Andra Lasmanis var lærare på fotohögskolan, och hun sa i en bisats att det kunne vara snyggt att ljuset kommer inn från samma hold som ansiktet tittar. Mao, om man filmar en dialogscen, och personen i bild tittar till höger for kamera, så får den ljus i både ögon om huvudljuset kommer från samma hold.
Det var fantastisk å få et sånt lite tips, efter det begynte jeg å se efter detta i alla filmer, och la merke till vad som hende med ansiktet och ögon när ljuset kom från olike riktninger, om det var mjukt eller hårdt, och vad färjtemperatur gjorde med hy, stemning och djup.
Det var tufft å gå på filmskola for meg. Jeg trodde jeg kunne sette meg ner, och så skulle någon utbilde meg till filmfotograf.
Snart kom jeg till innsikten at jeg måtte ta tak sjelv och begynne å ta risker. Det var det jeg skulle bruke skolan till, tørre å gjøre fel, gjöre bort meg, och kanskje få till några spennande filmögonblick.
2.Hur ser du på själva uppdraget? Vad skiljer en bra fotograf från en dålig? Vad är bra filmfoto?
Det størsta valet ligger i vilka manus jeg bestemmer meg for att fotografera, och vilka människor jeg velger å jobbe med.
Jeg går løs på dom historier jeg kjenner er interesanta for meg.
Da kan jeg bidra med mitt perspektiv, och hitta energien som ska till for å gjennomföre prosjektet.
Jeg har inget bra svar på vad som skiljer bra och dårlige fotografer, men det skulle vara interessant å høre vad du sejer?
Du har jo jobbet med månge olike fotografer, även Tim Maurice-Jones och Peter Suschitzky....
Jeg klarer ofte inte skilja på dårligt foto och dårlig film,
Ser jeg en bra film har den ofte bra foto.
Jeg tycker filmfoto blir riktigt bra når man balanserer på en hårfin linje.
Christopher Doyle och Wong Kar-Wai tillsammans på sitt aller beste er helt geniale: “Happy Together”
“2046” tycker jeg av månge årsaker inte alls funker like bra, och fotoet kjenns heller inte så spennande.
Bra foto tror jeg ligger i vart enda lille val man tar.
3. Berätta lite om din process – Hur börjar du? Vad är de olika stegen fram till färdig film?
Det börjer med et manus som jeg gillar och en regissør jeg vill jobba med.
Jeg har aldrig fått til en bra film av et dårligt manus, och även om manuset er bra, er det essensielt at regissør och fotograf vill gjöre samma film.
Min prossess fra idé till ferdig film varierer mye fra film til film.
Et manus kan jeg sitte og dagdrømme bilder framför meg, et annat växer fram med en location, eller med en skådespelare.
Jeg har också med meg en masse idéer på saker jeg vill testa och utveckla vidare, om förra filmen var i brevlåde-formatet, lengter jeg mot fyrkanten, 4:3, osv.
Ofte hitter regissøren och jeg et format vi vill jobba i, och om vi ska jobba mjukt eller hårdt, på et tidlig stadie.
Å rita billedmanus tillsammans kan vara ett bra sett å bli kjent. Da kan man gå inn i filmuniverset på detaljnivå, men med ett felles överblick.
Hur kan vi best beretta denna historia?
I Bror Min bestemte vi oss for å ta den filmiske tiden på alvor. Storebrorsans angrepp på lillebrorsan foregår i realtid, utan klipp, och gjör det svårere å distansere seg.
I Changed Man överlot vi huvudpersonen til “ulvene”, såkalt fegt filfoto.
Først er vi med “den forandrade mannen” i taxin på väg till skolfesten, men såfort han er tilbaka i sin gamle samanhang , lemner vi hans sida och ligger på vida bilder.
I Fragile jobbade vi med fyrkanten, i svart/hvitt och med ögon plassert midt i bilden. Man söker ubevisst andras ögon, men även om fokus ligger der, ser man like mycke over, under, och på sidorna. Plasserer man ögon midt i bild, kan vi njute av hele bilden. Skär man skådisen i pannan, sitter man egentlig å titter över duken. Det var teorien iallefall. Du fikk vel hotbrev från Göteborg pga dårlig komposisjon?
Utvecklingsamtal er två faste nærbilder av två sidor av samma mann, med fast fokus. Om Sten Ljungren skulle lute seg fram eller tilbake, hamnade han i oskjärpa. Jeg tycker det gjer ennu mer djup i bilden och til filmen. Man kan ju också undre om det er teknisk fel....
I God Morgon Alla Barn jobbade vi mjukt med djup i 3 lager, förgrund, midt och bakgrund. Och med rörlig kamera.
Vem som helst kan komma med idéene, på vilket som helst stadie i filmen, men det mest effektive er om regissøren slår an tonen. Idéene måste gjennomsyre alle led, och ta hand om helt fram till visningskopian.
Sen vokser filmen fram mer og mer när skådespelare kommer på plats, när vi hitter loc., och när vi diskuterer fram färjer och kläder.
Bra locations er superviktig, om man inte bare filmer nærbilder.
Arkitekturen, materialer, färjer, hur ljuset faller osv betyder så mycke for bilden.
Sen finns det en praktisk aspekt, det ska gå att jobba i miljøen.
Her hoppas jeg bli klokare med erfarenheten, jeg har sjelv valt locations som er hopplösa att jobba i....
Sen kommer en viktig del av billedspråket; scenerier. Det er vel nestan det jeg tycker er viktigst och roligst av alt, att få til scenerier med skådespelarne.
Det kan vara som en rolig lek, men också et helvete å få til.
For å kunne jobbe med scenerier, behövs repetisjoner. Det finns inte tid på sjelve inspelningsdagen att båda plugga tekst och leke fram sceneriet.
Sen kommer kamerarørelsen til, och då börjer det bli avansert.
På teatern sitter ofta publiken stille nedanför scenen, men med kameraen på en åkvagn får man en rörlig publik, som skådespelarne får springe efter eller motsatt.
Jeg tycker det er superkul, också fordi det er så svårt. Første gång man gjer seg på et avansert scenerie, bruker det gå åt helvete. Allt kjenns skit, alla blir forbanna, och impulsen blir att gjøre om på allt, plassere skådespelaren på en stol, och ta fram teleobjektivet och motljuset.
Men da forsøker jeg vara lite envis, repetera en gång eller två till, sen hender ofte nånting spennande på neste tagning. Alle 30 personer som på olike sett er involvert i operasjonen fungerer plötsligt som en organism, man speler samma låt i samma band.
I God Morgon Alla Barn gav vi oss på en oendlig lång åkning i skolköket, der Lotta Teile och Reine Brynolfsson har en oppgjörelse.
Efter månge forsøk der ingenting kjendes bra, kom vi til en punkt der vi anten kunne gi opp och tenke om, eller ta lunsj. Men alle ville gi seg på en gang til, og plutselig fungerte absolutt allt. Midt i tagingen dukket solen opp, og passaren, Morten Magnussen, hittade et nytt sluttpunkt for åkningen sjelv, for å få solen inn bak en død gris som hang i forgrunden. Efter tagningen börjer alla applaudera momentant, nåt som tyder på att alla kjende att det svägde.
Et sceneri kan också vara att en person sitter helt still framfør kameran en hel film.
Sen er det jo så att varje bild ska inn i en scen, och även om man filmer hele scenen i en tagning, kommer en scen innan och en efter. Å tenke och kjenna på hele filmen dynamik , se alle 90 minuter film framför seg, hoppas jeg blir lettere med åren!
Sjelve arbetet med bilden på plats; filmsort, val av optik, kamerahöjd, komposisjon, kamerarörelse, ljusetting och eksponering, går ofte såpass snabbt, att det inte finns mycke tid å tenke. Det blir magkjenslan, och erfarenhet man får gå på, men alla förberedelser man har gjordt er jo guld värd. Det er sellan jeg tenker på billedmanuset mens vi jobbar, men det sitter i ryggraden, och då vet vi att vi kan klippe ihop scenen.
Jeg forstår bettre nu värför det er svårt å gje konkrete tips om filmfoto. Det finns, inga regler, ingen rett och fel, det handlar om vad man sjelv gillar, och å lära seg hur man hittar dit. Det er et erfarenhetsyrke, som en arkitekt. Man er best presis innan man dör. Jeg sakner å gå bredvid en dyktig fotograf, det tror jeg skulle vara enomrt lärorikt.
4. Vad har du dragit för slutsatser under det sista året? Vad kommer med öka erfarenhet? Tycker du att du utvecklas åt något håll? I så fall vilket?
Det senaste året har jeg kommit fram till at jeg kan mindre om film enn när jeg började. Då kjende jeg meg mycke säkrare. Nu måste jeg diskutera med meg sjelv for varje ljusmätning.
Med erfarenheten har jeg fått lære meg å lite på magkjenslan. Det er ett viktig arbetsverktyg for meg, mitt kompass. Men det er inte så effektivt å argumentere med att min magkjensla sejer....
Det kjenns som jeg utvecklas och lærer mycke i dom prosjekt du och jag gjør tillsammans. Jeg tror man må kjenne trygget och tillit for å tørre ta risker, och då måste man jobba över tid. Man må få mislykkas for å utvecklas. När jeg går inn i prosjekter med nye mennesker rundt meg, blir det lett att jeg skal vise hur dyktig jeg er, och då ligger det nära till hands att gjöre det man redan kan, och även plagiere andres arbete.
Ska man komme med nånting nytt, kräver det mod.
5. Vad är svårast i ditt uppdrag?
Jeg tycker det er svårt att seja nei.
Sen har jeg en bild i huvudet av att filmfotografen ska kunne fotografera vilken historia som helst, i vilken som helst sjanger, utan att värdera.
Det låter svårt.
6. Inspirationskällor? Inom stillbild? Inom filmfoto? Inom måleri? Inom musik?
Jeg njuter ofte av en stillbildsfotograf som heter Julius Schulman. Dom bilder jeg har sett er arkitekturfotografier, jeg tror han börjet sin karrier med att fotografere för Richard Neutra.
Sen såg jeg en utställning med Sally Mann i New York som het “Deep South” som jeg ofte tenker på. Det er landskapsbilder fra Mississippi som hun har plåtet på 8x10 tums glas-skiver med flytande emulsjon. Emulsjonen er inte så kjenslig, så det blir flere minuters eksponeringstid. Sen måste hun fremkalle direkt på plats. Resultatet blir att varje bild blir helt unik. Nån har repor eller andre skador, nån er helt övereksponerad, några värker dubbelteksponerade osv. Men på grunn av det stora negativet finnes det oendlig informasjon, även i dom djupeste skuggor.
Sven Nyqvist och Jan Troell tycker jeg er fantastisk spennande filmfotografer, och även Christopher Doyle, och Darius Khondji.
Jeg tycker varje bra film har en grym fotograf.
Alle Stanley Kubricks filmer har fantastiske fotografer, det kanskje er samma? Sen var jo Kubrick sjelv stillbildsfotograf, och veldig interesserad av bilden.
Jeg tittade mycke på måleri när jeg började interessera meg för foto, Carravaggio tyckte jeg var fantastisk, Skagenmålerne var spennande.
Musik er det jeg blir mest berørt av. Jeg kan få enorm energi av samma låt, år etter år, flere ganger om dagen. Er inte det fantastisk?
7. Tycker du dig se trender inom svensk film? Vilka är de?
Dom senaste svenske filmene jeg har sett har inte varit så visuellt spennande.
Jeg blir veldig glad når jeg ser en film eller Tv-serie som har klart å skape et eget univers, och klarer å beretta sin historia med sjelvsäkerhet.
Jeg tror svensk film naturligt kommer att bli mere filmiske, også for å kunne nå ut i verden.
8.Vad tycker du är inspirerande inom svensk film?
Jeg tycker på ett sett att Sverige er ett av dom mest spennande filmland i verden.
Bergman finns fortfarande med i kulissene, och Jan Troell och Roy Andersson kommer nu med nye filmer.
Sen såg jeg en TV-serie förra året som heter “Lasermannen” . Den var mycket inspirerande.
9. Vi har jobbat ihop med ett par projekt. Hur är det jobba med mig som regissör? Ris? Ros?
Jeg tror vi har gjordt 10 kortfilmer, 3 timer TV-serie, en långfilm och ett gjeng reklamfilm tilsammans.
Jeg tycker du er en veldig talangfull regissør, och att det er veldigt roligt och lärorikt att jobba med dej. Først og fremst fordi du inte er full av angst for å gjøre fel, eller gjöre bort dej.
Du kaster dej inn i varje prosjekt full av energi och mod. Sen släpper du aldrig tag i prosjektet. Du driver det fram gjennom klipning, ljud , musik och fram till duken.
Det mest frustrerende som fotograf er att en film man tror på och har lagt ner all ens kraft i, inte når sitt potensial.