Forum Andréas Lennartsson

Andréas Lennartsson

1.        Berätta lite om hur det kom sig att du började jobba med fotografi för film?

Efter att ha slitit fyra-fem år efter gymnasiet som fotoassistent och kopist så behövde jag tid för mig själv och min egen utveckling. Jag minns inte riktigt varför, men jag flyttade till Prag ett par år och gick på filmskola där. Innan dess hade jag filmat en del, men inte mycket. Några experiment med dig, Jens, på 8- och 16 mm och lite svart/vit 16 mm på egen hand. Jag hade aldrig varit i kontakt med nån inom filmbranschen. Inte vad kan komma ihåg. Omedvetet har jag nog alltid velat jobba med rörliga bilder och sakta närmat mig det, men jag blev inte medveten om det förrän ganska sent. Det var inte förrän halvvägs igenom utbildningen på Dramatiska Institutet som det verkligen slog mig att filmfotograf var ett yrke med lön. Det låter korkat, men jag blev glatt överraskad över min naivitet när det gick upp för mig! Att hålla på med bilder har alltid varit nödvändigt, men sällan lönsamt.

Det som lockade mest  med filmfoto från början var möjligheten att jobba med ljussättning och skapa en atmosfär att fånga en människa i. Att kunna betrakta henne och hur hon rör sig genom ljus och skugga, skärpa och oskärpa, i en stämning, en längre stund.

 

2.        Hur ser du på själva uppdraget? Vad skiljer en bra fotograf från en
dålig? Vad är bra filmfoto?

Mitt uppdrag består i att berätta, eller förmedla, historien med bilder, med de till buds stående medel. Att hjälpa till att få publiken att känna och förstå. Det handlar väl egentligen om att förmedla känslor. Kamerans rörelser och placering, optikval, ljussättning och färger påverkar oss nog mer än vad vi förstår. Foto är till stor del psykologi.

Om det är ett bra filmfoto, så är berättelsen och bilden svåra att skilja åt. Då berättar regissören, fotografen, scenografen, kostymören och maskören samma berättelse. Allt smälter ihop till en väl fungerande enhet. Man blir en trygg åskådare med ett bra foto, tror jag. Man överlämnar sig till filmen. Ett mindre bra fungerande filmfoto står i vägen för berättelsen.

 

3.        Berätta lite om din process – Hur börjar du? Vilka är de olika stegen fram
till färdig film? Berätta om Ciao Bella- hur resonerade ni om fotot projektet?

Det viktigaste var förstås att tidigt försöka ’kalibrera’ mig med Mani, som jag inte kände från tidigare, och övriga inblandade. Att hitta samma referenser och språk. Att bli säker på att jag verkligen förstod berättelsen och Manis vision av historien -och att bli säker på att Mani förstod mig! Jag har svårt att komma igång om jag inte känner tillit från regissören, vilket inte var fallet här. Jag är oerhört tacksam för att Mani litade så på mig från början. Det gjorde hela processen mycket mer prestigelös, okomplicerad och framförallt kreativ!

Efter att du, Mani och jag hade pratat om olika filmreferenser och hur vi tänkte oss Ciao Bella (eller Mustafa/Massimo som var arbetsnamnet), så gjorde jag en lista på mer eller mindre abstrakta nyckelord som för mig beskrev stilen på fotot, bilderna och atmosfären i filmen. Den här listan var såklart till stor hjälp när jag skulle förklara mina tankar och idéer om hur filmen skulle se ut till andra inblandade, men också som stöd för mig själv i planeringen av enskilda scener.

Fördelen med att produktionsstarten sköts upp ett år, var att vi hade gott om tid att prata om filmen. Du, Mani och jag kunde träffas ofta, hitta gemensamma referenser och diskutera fram hur universat i filmen såg ut och hur vi skulle hitta rätta stämningen. Att vi dessutom filmade under Gothia Cup 2004, två år innan den ’riktiga’ inspelningen, och att Kristin som sen också klippte filmen, klippte ihop en femminuters pilot av materialet, var oerhört viktigt som research, men det var också här vi hittade en slags grund för hur filmen skulle plåtas. På sätt och vis var det stämningen och omständigheterna under den veckan som dikterade villkoren för hela det fortsatta visuella arbetet. En del av det materialet finns också med i den färdiga filmen.

Vi repeterade i stort sett hela filmen, både i en tom lokal och på de riktiga inspelningsplatserna i den mån det gick. Under de här passen var jag med och fotograferade och gjorde ’floorplans’. Utifrån de här bilderna kunde vi sen diskutera scenerier och bilder. Till viss del gjorde vi också storyboard av stillbilderna. Även om vi inte precis låg med näsan i de här papprena under inspelningen, så var det ofta skönt att ha de här ’genrepen’ i bakhuvudet när man kom till plats. Ju färrre beslut man behöver ta under inspelningen, desto bättre… 

4.        Vad har du dragit för slutsatser under det senaste året? Vad kommer med ökad erfarenhet? Tycker du att du utvecklas åt något håll? I så fall vilket?

I och med att jag kom in så tidigt i processen -redan två år innan det blev dags att filma- så blev det också en mycket lärorik resa. Det är säkert ganska ovanligt att fotografen är med på manusmöten, träffar dramaturger och får ha åsikter om castingen. Det här är verkligen en film gjord av ett kollektiv med mycket känsla och engagemang investerat. Slutsatserna och lärdomarna som jag dragit sedan arbetet med filmen började är alltför många för att listas här. Ökad erfarenhet underlättar självklart arbetet med kommande produktioner på många olika plan. Min egen utveckling har jag svårt att säga nåt om... Det kanske är lättare för dig att se?
 

5.        Vad är svårast i ditt uppdrag?

Det svåraste är nog tolkandet. Att tolka scenerna ’rätt’. Att tolka berättelsen. Att förstå författarens och regissörens uppsåt. Och att få de man arbetar med att förstå vad jag själv menar, ser och känner. Och avser. Och sen kommer arbetet att omsätta detta till praktiskt filmfoto utan att tappa nåt. Att göra de rätta praktiska valen, som kamerans placering, brännvidd, filmsort, ljussättning…

 

6.        Inspirationskällor? Inom stillbild? Inom filmfoto? Inom måleri? Inom
musik?

Svår fråga. Jag tror det är svårt att veta var inspirationen verkligen kommer ifrån. Inspiration är sällan så konkret. När jag började med foto var det nog tydligare. Då sökte jag inspiration mer direkt. Mina tidigaste och viktigaste konkreta inspirationskällor finns inom stillbildsfotografin. Anders Petersen är nog den enskilde fotograf som betydde mest när jag började. Annars betyder resande mycket för inspirationen. Att hamna på nya platser och i nya miljöer. Nytt ljus och andra färger. Andra former. Entusiastiska människor är kanske den bästa inspirationen? Självklart fungerar även annan bildkonst och framförallt film som stor inspiration. Jag har svårt att vara specifik på den här punkten… Just nu tycker jag flera unga latinamerikanska filmfotografer är de mest inspirerande. En slags omvänd inspiration är att jag undviker filmer som jag vet att jag inte vill bli påverkad av. Tyvärr är de ofta svenska.

Det finns en mängd kreativa uttryck som är väldigt inspirerande, men för mig är de inte så direkt kopplade till min lust och inspiration att fotografera eller filma. Utan kanske mer till nån allmän lust och nyfikenhet.

 

7.        Tycker du dig se trender inom svensk film? Vilka är de?

8.        Vad tycker du är inspirerande inom svensk film?

 

9.        Hur ser du på resultatet av fotot i "Ciao Bella"- vad funkar? Vad skulle
du gjort annorlunda?

Det jag är mest nöjd över just nu, är att de visuella idéer och intentioner som vi (manus, regi, scenografi, mask & kostym) diskuterade från allra första början finns där i den färdiga filmen. Att det blev som vi planerade.
Annars tycker jag att fotot funkar på så vis att det känns närvarande, levande och nyfiket. Det är självklart en hel del jag inte är nöjd med och som jag skulle vilja ha gjort annorlunda; val av optik i vissa scener, ljussättningar, kameraplaceringar, kamerascenerier, skådespelarscenerier, utnyttjandet av statister, färgkombinationer i vissa miljöer… listan kan göras lång. Men å andra sidan var det en oerhört lärorik inspelning. Och fantastiskt rolig! Det var för det mesta riktigt, riktigt kul att plåta! Jag önskar också att jag hade haft möjligheten att involvera Ola, som efterljussatte filmen, i förproduktionen. Av olika anledningar kom han inte in i bilden förrän filmen var klippt och färdig.

 

10.        Vad skulle du vilja se mer av i svensk film de kommande åren?

Mer tillit till bilden som bärare av berättelsen. Mindre ängslighet. Mer allvar, vilket inte behöver betyda allvarligare eller svårtillgängligare filmer, utan fler filmer gjorda på allvar, på riktigt, utan ironi. Av engagerade filmarbetare som tar ansvar för och står för sitt arbete. En slags ärlighet. Berättelser som är på riktigt viktiga för upphovspersonerna. Pretensiösare filmer. Och det känns som att det är på gång.